aldrig igen vill jag bli som jag en gång varit

Råkade bläddra lite bland bilderna i datorn och hamnade i ett album med bilder som var nästan två år gamla, från sommaren 2010 typ. Fick en chock över hur jag såg ut då. Mår faktiskt fysiskt illa när jag tänker på hur jag var, vad jag gjorde, hur jag såg ut, allting. Vill bara förtränga och glömma att jag någonsin varit den personen men har bestämt mig för att jag aldrig får glömma det. För om det är något jag tänker göra här i livet så är det att se till att jag aldrig blir den där personen igen. Säger inte att jag är perfekt nu, men tycker jag har kommit väldigt långt bort från att vara den personen som är på bilden. Förstår verkligen mitt självhat när jag tänker tillbaka och även hur det kommer sig att jag känner mig konstant lättad nu. Verkligen som om så många problem bara har försvunnit.

Samtidigt som jag började träna, äta rätt och faktiskt bry mig om mig själv så börjades allt kännas mycket lättare och bättre. Min vikt och mitt utseende påverkade mig otroligt mycket förut utan att jag ens visste om det. De flesta tycker väl antagligen att jag överdriver, eller att jag inte har rätt att säga någonting. För man har ju bara rätt att vara missnöjd med sin kropp om man väger över 100 kg, right? Om man som mig inte var extremt överviktig så får man inte vara missnöjd. Då ska man bara hålla käften och vara tacksam, för man passar ändå in på det som räknas som "normalt". Men nä jag antar att jag inte är en sån person som nöjer mig med något som enligt mig själv inte är perfekt. Jag ser mig själv och min kropp alldeles för tydligt, vet exakt vilka mina problemområden är, vad jag kan fixa och vad jag inte kan fixa. Och nu känns det rätt okej ändå, för jag känner nästan att jag fixat så mycket som jag kan fixa. Och mer än så kan man inte göra och det känns som jag äntligen kommit över mina komplex och blivit nöjd. 

Jag kan ge mer av mig själv nu och jag vågar synas och höras och får inte längre panik av att folk lägger märke till mig. Det är inte bara jag som märkt det, folk som inte träffat mig på ett tag har knappt känt igen mig. Om det bara är utseendemässigt eller pga att jag fått mer (eller något övh.) självförtroende vet jag inte.
Har alltid tänkt att alla andras åsikter är mycket bättre och viktigare än mina, och att alla andras behov alltid ska komma före mina egna, men har försökt sluta tänka så på senare tiden. Betyder inte att jag slutat vara snäll, mest bara att jag börjat behandla mig själv som jag behandlat andra tidigare.


gloriös bild på hur jag såg ut då. nä nu skulle man inte hamna i en sån situation igen, och det kanske är det viktigaste. att man lärt sig något av det hela....


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0